”Denna vinter torde skididrotten vara livligare omfattad än någonsin, tack vare den jämna vintern och tillgången på snö nere på slätterna. Detta kan ge anledning erinra om, att det nu är väl 400 år sedan en skidåkning utfördes, som hade ett betydande inflytande på utformningen av de politiska händelserna i Sverige. Vi syfta på de första dagarna i januari 1521, då Gustaf Eriksson Wasa hade uppgett hoppet att resa dalkarlarna mot de danskes tyranni och var på färd att bege sig ifrån alltsammans och rymma landet in i Norge som karlarna ångrade sig som vi minnas, och skickade två av sina bästa skidlöpare efter rymlingen: Engelbrekt från Morkarlby och Lars från Kättilbo, numera Kättbo.

Hur Gustaf Eriksson färdades veta vi icke, men det är sannolikt, att han tog sig genom skogarna från by till by, som det föll sig. Avstånden voro stora och bebyggelsen glesare än nu. Men vi veta, att spanarna åkte skidor. Det var ett fortskaffningsmedel till gagns i dessa bygder, då som nu.

Vägen, de togo, veta vi ej, men det är tillåtet att gissa. Om Gustaf gått till Kättbo, så har han sedan haft närmast till Öje by för att därifrån komma till Malung, som redan då var gammal bygd, för att sedan fortsätta längre uppåt Västerdalarna. Har han gått till Älvdalen och Evertsberg för att därifrån ta av åt Västerdalarna, så hade en rakare väg men en glesare bygd, ja ingen bygd alls. Sannolikt gick han över Kättbo, norra Venjan och Lima. Vilken väg han än färdades, så gällde det för de båda spanarna att söka hans spår och i varje fall att söka genskjuta honom i Sälen i nuvarande Transtrands socken, ty den platsen, den sista då bebodda på vägen till Norge, skulle flyktingen i varje fall passera.

Beräkningen lyckades, ty där nåddes han. Det är fåfängt att spekulera över, hur vårt lands öde skulle ha gestaltat sig, om den skidfärden hade misslyckats. Men vi ha anledning glädjas däröver, att skidloppet Mora–Sälen, omkring 8 mil, utfördes till belåtenhet.

Varför kunna vi icke taga upp Mora–Sälen som ett nationellt skidlopp, taga upp det just nu, när vi som bäst fira 400-årsminnet av Gustaf Erikssons befrielsegärning? Det var dock här, som pendeln vände sig åt det andra hållet, det lyckliga hållet i hans och Sveriges liv. Och loppet bör kunna anordnas fullt tillfredsställande, rent idrottsligt sett.

Loppets läge är i flera hänseenden särdeles gott. Här kan man påräkna snö varje vinter. Terrängen är sådan, som skidåkarna i våra skogar i inlandet äro vana vid, icke sämre, snarare bättre. Bebyggelsen är fortfarande gles, men allmänna vägar hållas dock nu öppna efter hela sträckan med undantag av tre mil mellan Venjan och Lima, där man under vintern dock har vintervägar, som överallt i skogarna. Loppet ligger fördelaktigt till för värmlänningar, dalkarlar, härjedalingar och hälsingar, liksom för hela bergslagsbygden, eller det folk som just är skidornas folk av naturen. Även för norrlänningarna ligger det bra till, ty inlandsbanan, som öppnas för trafik i sommar går ju genom Mora och Venjan. Men det ligger ej avlägsnare, än att det nås av järnväg även för tävlande från t. ex. Stockholm.

Måhända skall det invändas, att loppet är långt. Ja, men här är det meningen, att ett riktigt mandomsprov skall avläggas. Men det bör naturligtvis ordnas med obligatorisk rast under loppet, så att ingen behöver sätta liv eller hälsa på spel. Den bygd, som det här är fråga om, torde också ha sådana resurser, att inkvartering kan ombesörjas, om man också ej får ha anspråk på storstadens lyxhotell.”