”Denna vinter torde skididrotten vara livligare omfattad än någonsin, tack vare den jämna vintern och tillgången på snö nere på slätterna. Detta kan ge anledning erinra om, att det nu är väl 400 år sedan en skidåkning utfördes, som hade ett betydande inflytande på utformningen av de politiska händelserna i Sverige. Vi syfta på de första dagarna i januari 1521, då Gustaf Eriksson Wasa hade uppgett hoppet att resa dalkarlarna mot de danskes tyranni och var på färd att bege sig ifrån alltsammans och rymma landet in i Norge som karlarna ångrade sig som vi minnas, och skickade två av sina bästa skidlöpare efter rymlingen: Engelbrekt från Morkarlby och Lars från Kättilbo, numera Kättbo.

Hur Gustaf Eriksson färdades veta vi icke, men det är sannolikt, att han tog sig genom skogarna från by till by, som det föll sig. Avstånden voro stora och bebyggelsen glesare än nu. Men vi veta, att spanarna åkte skidor. Det var ett fortskaffningsmedel till gagns i dessa bygder, då som nu.

Vägen, de togo, veta vi ej, men det är tillåtet att gissa. Om Gustaf gått till Kättbo, så har han sedan haft närmast till Öje by för att därifrån komma till Malung, som redan då var gammal bygd, för att sedan fortsätta längre uppåt Västerdalarna. Har han gått till Älvdalen och Evertsberg för att därifrån ta av åt Västerdalarna, så hade en rakare väg men en glesare bygd, ja ingen bygd alls. Sannolikt gick han över Kättbo, norra Venjan och Lima. Vilken väg han än färdades, så gällde det för de båda spanarna att söka hans spår och i varje fall att söka genskjuta honom i Sälen i nuvarande Transtrands socken, ty den platsen, den sista då bebodda på vägen till Norge, skulle flyktingen i varje fall passera.

Beräkningen lyckades, ty där nåddes han. Det är fåfängt att spekulera över, hur vårt lands öde skulle ha gestaltat sig, om den skidfärden hade misslyckats. Men vi ha anledning glädjas däröver, att skidloppet Mora–Sälen, omkring 8 mil, utfördes till belåtenhet.

Varför kunna vi icke taga upp Mora–Sälen som ett nationellt skidlopp, taga upp det just nu, när vi som bäst fira 400-årsminnet av Gustaf Erikssons befrielsegärning? Det var dock här, som pendeln vände sig åt det andra hållet, det lyckliga hållet i hans och Sveriges liv. Och loppet bör kunna anordnas fullt tillfredsställande, rent idrottsligt sett.

Loppets läge är i flera hänseenden särdeles gott. Här kan man påräkna snö varje vinter. Terrängen är sådan, som skidåkarna i våra skogar i inlandet äro vana vid, icke sämre, snarare bättre. Bebyggelsen är fortfarande gles, men allmänna vägar hållas dock nu öppna efter hela sträckan med undantag av tre mil mellan Venjan och Lima, där man under vintern dock har vintervägar, som överallt i skogarna. Loppet ligger fördelaktigt till för värmlänningar, dalkarlar, härjedalingar och hälsingar, liksom för hela bergslagsbygden, eller det folk som just är skidornas folk av naturen. Även för norrlänningarna ligger det bra till, ty inlandsbanan, som öppnas för trafik i sommar går ju genom Mora och Venjan. Men det ligger ej avlägsnare, än att det nås av järnväg även för tävlande från t. ex. Stockholm.

Måhända skall det invändas, att loppet är långt. Ja, men här är det meningen, att ett riktigt mandomsprov skall avläggas. Men det bör naturligtvis ordnas med obligatorisk rast under loppet, så att ingen behöver sätta liv eller hälsa på spel. Den bygd, som det här är fråga om, torde också ha sådana resurser, att inkvartering kan ombesörjas, om man också ej får ha anspråk på storstadens lyxhotell.

Nu är det ju en gång så, att de stora idrottstävlingarna hållas i huvudstaden. Det är varken möjligt eller önskvärt, att få en ändring häri. Därifrån ledas de flesta stora tävlingarna, och där får man upp tävlingshumöret. Dock må det frågas, om icke just i fråga om denna idrott, som i eminent grad är skogarnas och de stora viddernas idrott, det borde förlänas just dessa stora vidder att få bestå tävlingsbanan, därtill en historisk tävlingsbana, som intet annat skidlöpareland har.

Lägg märke till att förste pristagaren i 6-mils-loppet var en särnakarl, d. v. s. en man just från denna trakt. Och observera även, att de flesta pristagarna i skidloppen i allmänhet, voro från dessa trakter, Dalarna och Bergslagen, i vars mitt detta nationella skidlopp skulle förläggas.”

(Särnakarlen var Per Erik ”Särna” Hedlund, som vunnit Nordiska Spelens 60 km den 7 februari 1922. Loppet räknades även som SM. Vår anm.)

Redaktör Pers artikel blev följande dag, den 11 februari 1922, med instämmande delvis återgiven i Dagens Nyheter, under rubriken: ”NATIONELLT SKIDLOPP, GUSTAF VASAS BANA FRÅN MORA TILL SÄLEN! Ståtligt projekt framlagt av Västmanlands Läns Tidning.” DN avslutade sin artikel med: ”Vad säger Svenska Skidförbundet? Här finns möjligheter att instifta ett klassiskt lopp!”

 

Betydelsefulla datum 1922:

Fredag 10/2: Anders Pers i VLT: ”Ett nationellt skidlopp”.

Lördag 11/2: Artikeln delvis återgiven med instämmande i Dagens Nyheter.

Måndag 13/2: Återgiven i Mora Tidning.

Fredag 17/2: IFK Mora diskuterar frågan på ett sammanträde.

Måndag 27/2: En insändare i Mora Tidning uppmanar IFK Mora att arrangera loppet. Styrelsesammanträde i Mora-Kamraterna. Styrelsen tillkännager att man kan anordna loppet, förutsatt att den ekonomiska sidan kan ordnas.

Fredag 3/3: Uttalandet från IFK Mora om ekonomiskt stöd införs i en artikel i Dagens Nyheter.

Söndag 5/3: Styrelsebeslut i IFK Mora att anordna Vasaloppet den 19/3 samma år. Den avgörande faktorn är att Dagens Nyheter ställer 1 000 kronor till förfogande för arrangemanget. Åkriktning blir av praktiska och säkerhetsskäl Sälen – Mora.

Måndag 6/3: Inbjudan utarbetas.

Tisdag 7/3: Inbjudan publiceras i Stockholmstidningarna och påföljande dag i de flesta landsortstidningar.

Onsdag 10/3: Den första anmälan registreras.

Söndag 19/3: Det första Vasaloppet startar i Sälen kl 06.04. Av de 139 anmälda som är upptagna i startlistan kommer 119 till start och 117 tar sig i mål. 5000 åskådare finns vid målet i Mora. Kranskullan uppstår. Ernst Alm vinner på tiden 7.32.49.

Det första Vasaloppet den 19 mars 1922:

De första anmälningarna kom till IFK Mora den 10 mars då IF Göta från Karlstad anmälde Carl Emanuel Berg, som antecknades som den förste Vasalöparen, samt Bollnäs GoIF som anmälde tre löpare. Därpå strömmade anmälningarna in. Anmälningslistan innehöll till sist 139 namn, när tåget med skidlöparna från Mora skulle avgå fredagen den 17 mars, via Brintbodarne och Malung, och med ändstation Limedsforsens station.

En del hade begett sig i förväg till Sälen, däribland de tre anmälda från IFK Norsjö – Oskar Lindberg, Ernst Alm och John Bergmark – för att hinna vila ut. I Limedsforsen väntade ett 40-tal slädar för vidare transport norrut. Längs färden lyste marschaller upp och efter nära fyra timmars slädfärd var man framme, och deltagarna inkvarterades i olika byar i och kring Sälen. ”Överallt mottogos skidlöparna med öppna armar, och dukade matbord väntade dem i alla inkvarteringar.” I skolhuset i Sälen samlades ett 80-tal av dem till en sen gemensam aftonmåltid.

Lördagen kom och ägnades åt att valla skidorna. Det var sent på vintern och temperaturen var över nollstrecket och blötsnön föll. Gemensam frukost bjöds på klockan 09.30. Nummerlapparna delades ut, för redan nu på lördagen var det dags att filma löparna. När starten skulle gå nästa morgon skulle det vara för mörkt och kameran måste då också hinna bevaka resten av loppet. Så starten fejkades helt enkelt en dag för tidigt. Klockan 13.00 gjorde man en provstart för filmens skull. ”Det blev rusning och hopp efter skogsstigarna, över snöfälten och i backarna på ett sätt, som väl Transtrandsborna aldrig förr skådat.” Efter middagen 14.00 vidtog läkarundersökning av deltagarna en timme senare.

Temperaturen sjönk under natten och snöslasket stelnade till. Det skulle visa sig att 119 av de 139 anmälda hade kommit till Sälen för att starta i loppet. Det första Vasaloppets längd har uppskattats till cirka 91 km. Alltså samma längd som hundra år senare, även om bara cirka 5,8 km av spåret går längs samma sträckning i dag som 1922.

Tävlingsmorgonen den 19 mars 1922 började med frukost 04.30: ”Det var berg av ägg och pannkakor som gingo åt och små sjöar av lingonsylt”, skrev DN.

Startplatsen för det första Vasaloppet förlades till plan mark nedanför Vasastenen, norr om Olnispagården i Sälen. Starten skulle gå klockan 06.00, men uppropet från och med klockan 05.45 drog ut på tiden så starten gick inte förrän 06.04, inför omkring 100 åskådare på plats.

Man åkte först över älven och sedan följde spåret landsvägen ned till Vörderås, där man vek upp och åkte mot Mångsbodarna, som var den första matkontrollen av tre. Tidtagning hade man vid de två följande kontrollerna, Evertsberg och Oxberg, men inte i Mångsbodarna. Här noterades bara placeringarna. Den förste Vasalöparen någonsin som kom till Mångsbodarna var Särnas svenske mästare Per Erik Hedlund som anlände klockan 08.15, och hack i häl på honom kom Moras Strål Lars Eriksson och Djurgårdens Joel Eng. Ernst Alm var sexa.

Per Erik Hedlund mindes långt senare sin utrustning i loppet 1922: Ett par niofots bokskidor som vägde fem-sex kilo, försedda med en tårem och en bakrem. På fötterna hade han näbbskor av filt. De långa stavarna hade ingen rem men var försedda med en gummilindning som gav grepp.

Efter ett kort matstopp i Mångsbodarna begav sig täten vidare mot Evertsberg. Nu började det snöa och det var inte populärt att ligga först i spåret. Spåret ja… Från Mångsbodarna följde man ”stora landsvägen”, en krokig körväg som bara trafikerades med häst och släde på vintern. Skidspåret utgjordes av slädspåren och rännan där hästarna trampat och även lämnat sin spillning!

Jonas Persson från Arbrå kom på tiden 4.10.30 som förste man till Evertsberg, där flaggorna var hissade och alla invånare hade gått man ur huse. Han skulle alltså ha fått det första Bergspriset, men det uppfanns inte förrän 1970. Strål Lars var fortfarande tvåa, men Ernst Alm bara 20:e. En del stannade länge och åt, medan andra hastade vidare. Två som stannade och tog det lugnt vid matborden var Per Erik Hedlund och Oskar Lindberg. Men en som bara åt litet och sedan smög iväg var Ernst Alm…

Per Erik Hedlund kommenterade långt senare detta uppenbarligen avgörande ögonblick i det första Vasaloppet: ”Ingen tänkte på Ernst Alm, som svepte förbi utan att någon upptäckte honom. Jag och Oskar gjorde oss god tid, just när vi gav oss iväg fick vi veta att Alm redan låg fyra, fem minuter före. I Oxberg fick vi samma rapport. Sen hade vi ingen chans att komma ifatt, trots att spåret blev bättre ju närmare Mora vi kom. Mot slutet bröt jag en stav och då försvann Oskar. Jag tappade humöret, det var slätt och långsamt sista biten och jag tog slut.”

Den sydostliga vinden och snögloppet piskade åkarna obarmhärtigt i ansiktet under senare delen av loppet och nysnön isade under skidorna. Spåret vek av vägen och gick över Oxbergssjön och via byvägen till handelsboden i Oxberg, där den sista officiella tids- och matkontrollen var placerad. Dit kom man klockan 11.20 och det var tre man som anlände samtidigt. Jonas Persson var i ledningen före Algot Eriksson från Dala-Järna och med Ernst Alm på tredje plats. Men strax efter Oxberg åkte Alm ifrån de övriga.

Spårsträckningen från Oxberg passerade Gopshus by, samt de inofficiella tidskontrollerna i Hökberg och Läde, där Ernst Alm fortfarande var i ledningen. Vid Eldris station fanns en hemlig kontroll som också var förvarning till målet. När Ernst Alm klockan 13.01 passerade Eldris sattes hans startnummer 114 upp på stora anslagstavlor vid målet i Mora. Det dröjde tio minuter innan något nytt namn kom upp. Alm hade alltså en stor ledning. Vid den sista hemliga kontrollen i Selja, knappt fyra kilometer från målet, fick Alm också veta att han faktiskt var först. Han ledde där klart före klubbkamraten Oskar Lindberg.

Kyrkklockan i Mora slog 13.30 och några minuter senare kunde i alla fall några i den 5000-hövdade publiken snart se förste man komma. Vid Badstubacksbron blåstes i ett horn som signal. Nere på Hemulån kom segraren stakandes. Invid Badstugatan stod Therese Eliasson, den första kranskullan, och gav segerkransen till Ernst Alm. Han åkte sedan över Stapelåkern (nuvarande kommunalhusparken) och spurtade sedan de sista 100 meterna på Vasagatan fram till målet mitt för Gustav Vasa-statyn. Den förste segraren i Vasaloppets historia, som alltjämt är den yngste, åkte i mål på tiden 7.32.49. Folkhavet jublade och hurrade.

(Så här i efterhand kan konstateras att fyra blivande Vasaloppssegrare stod på startlinjen där i Sälen den 19 mars 1922 klockan 06.04: Förutom Ernst Alm även 1923 års segrare Oskar Lindberg, 1926 och 1928 års segrare Per Erik Hedlund samt 1931 års segrare Anders Ström.)

Här citerar vi lite ”sett och sagt” runt det första loppet 1922:

>>>>> Planen är alldeles för storstilad för att dö.
(Det hade varit tyst några veckor. Men sedan infördes alltså en insändare i Mora Tidning den 27 februari 1922 från signaturen ”I. L–dh.”, som var en i Stockholm bosatt dalkarl.)

>>>>> Vi hava visserligen våra mästerskapstävlingar, men över dessa ligger ej den glans, som detta ”Vasalopp” kunde få.
(”I. L–dh.” förutspådde att Vasaloppet skulle bli större än SM.)

>>>>> Här hava vi möjligheter att få ett klassiskt lopp. Allt talar för att tävlingen skulle bliva en verklig succes – läge, terräng, snöförhållanden och framför allt den omständigheten, att den redan vid starten har en tradition över sig.
(”I. L–dh.” målade upp Vasaloppets framtid.)

>>>>> Alltså Morakamrater, slå ett slag för denna tävling! Dess framgång är given på förhand. Då den förste ”Vasamästaren” spänner av sig skidorna vid målet i Sälen, gör han det utan tvivel i den förvissningen, att han vunnit sitt livs största seger.
(”I. L–dh.” avslutade sin insändare med denna avslutande uppmaning. Redan samma dag kom IFK Moras styrelse att diskutera frågan.)

>>>>> Vi veta ännu ej, hur Svenska skidförbundet ställer sig till saken, men vi anse ur alla synpunkter lämpligast, att Mora I.F.K. stode som arrangör för tävlingarna, som borde hållas varje år, förslagsvis första söndagen i mars och ungefär i samma stil som det norska ”Holmenkollrendet”.
(IFK Mora tillkännagav den 27 februari 1922 att man gärna ställde upp som arrangör, förutsatt att sakens ekonomiska sida kunde ordnas.)

>>>>> Lämpligast vore, att starten skedde i Sälen och målet vore förlagt till Mora, dels ur publiksynpunkt, men dels också därför, att det kan ha sina risker att löpa den sista sträckan genom transtrandsskogarna med målplatsen så långt från järnvägsförbindelse och läkare. Detta är ju visserligen inte historiskt troget, men torde väl dock ur den synpunkten ej ha någon större betydelse.
(IFK Mora ville ha målet i Mora.)

>>>>> Morakamraterna funno sig helt plötsligt vara föremål för hela landets uppmärksamhet och förväntningar. Ty utan vidare togs det för avgjort, att de voro männen som skulle göra det.
(Om förspelet till Vasaloppet.)

>>>>> Med ett anslag av 1.000 kr. årligen skulle vår förening kunna anordna tävlingen i stor stil, och med pressens hjälp skulle det kanske vara möjligt att finna någon eller några som ekonomiskt ville bistå oss. Om den ekonomiska sida (sic!) av saken kunde ordnas, vore vi villiga att redan i vinter anordna ett försökslopp.
(Den 3 mars 1922 publicerades IFK Moras tillkännagivande även i Dagens Nyheter, i vilket bland annat framhölls att man önskade erhålla ett ekonomiskt bidrag för att arrangera Vasaloppet.)

>>>>> Beslutar föreningen alltså att redan i år anordna Vasaloppet? Betänk Er väl, det är ett historiskt ögonblick det här!
(På styrelsemötet på kvällen söndagen den 5 mars 1922 fick Morakamraternas ordförande Carl Ericson ett ”lågmält men fast ja” på sin fråga om att anordna ett lopp. Strax innan hade han nämligen meddelat att Dagens Nyheter ställde upp med 1.000 kronor, ett anslag som IFK Mora önskat för att föreningen skulle ”kunna anordna tävlingen i stor stil”. Dagens Nyheter blev således Vasaloppets första sponsor. DN hade nämligen under februari 1922, efter de Nordiska Spelen i Stockholm, tagit de svenska skidåkarnas parti i en ganska infekterad debatt kring olika idrotter. Nordiska Spelen, som arrangerades åtta gånger 1901–1926, var en föregångare till vinter-OS, och spelade således också en avgörande roll för Vasaloppets tillkomst. Skidåkarna hade efter spelen klagat över att kälkåkarna och curlingspelarna fick finare priser än skidåkarna. Debatten blev frän i pressen. Medan DN stödde skidåkarna så fick dessa inget stöd från SvD eller Idrottsbladet för sin sak, tvärtom fick de skylla sig själva menade man. Att just DN därför gick in som sponsor till Vasaloppet tycks inte så konstigt, eftersom det var den enda storstadstidning som stödde landets skidåkare.)

>>>>> Gustaf Vasa-lopp. Sverges Marathon, går den 19 mars. Dagens Nyheter ställer 1,000kr. till Mora-kamraternas förfogande, möjliggörande lopp i år.
(Den 7 mars 1922 skriver Dagens Nyheter på sin förstasida att tidningen stöttar Vasaloppet. På den stavades ”Sverige” oftare ”Sverge”…)

>>>>> Härmed inbjuda vi föreningar anslutna till Svenska Skidförbundet eller Förbundet för skidlöpningens främjande till deltagande i det nationella Vasaloppet, som i år anordnas för första gången. Tävlingen är individuell samt medför lagpris för bästa tremannalag. Distansen blir Sälen–Mora, cirka 90 km., å en för alla lika, bestämd bana med kontroll vid Mångsbodarna, Evertsberg och Oxberg. Anordningar för förplägnad äro vidtagna å samtliga kontrollstationer. Banan prickas på villsamma sträckor, så att ortsintresset icke på något sätt gynnas.

Samling sker vid Limedsforsens järnvägsstation den 17 d:s efter tågets ankomst, varvid även obligatorisk läkareundersökning äger rum. Löpare, som icke äro närvarande vid läkarbesiktningen, måste förete läkarebetyg före starten. Upprop hålles i Sälen lördag eftermiddag.

Start sker vid Vasastenen i Sälen kl. 6 söndag morgon. Fri transport från Limedsforsen till Sälen, där inkvarteringen ombesörjes av arrangörerna, som även draga försorg om logi i Mora. De tävlande böra medföra någon matsäck till Sälen.

Anmälningstiden utgår onsdagen den 15 d:s.

På grund av den knappa tiden hinna inga särskilda inbjudningar utfärdas till varje förening, utan inbjudes endast på detta sätt.

I förhoppning om en livlig anslutning teckna vi med idrottslig hälsning. I.F. Kamraterna, Mora.
(Inbjudan från IFK Mora till det första Vasaloppet, som publicerades i de flesta Stockholmstidningarna den 7 mars. Vid sammanträde på onsdagen den 8 mars fördelades förarbetena mellan de många intresserade Mora-Kamraterna, ”vilka härefter raskt och med största energi skredo till verket”. Nu var det bara elva dagar kvar till loppet…)

>>>>>Att man låter Sälen bli startplats torde kunna försvaras både ur historisk och framförallt lämplighetssynpunkt. Den historiska färden till Sälen gick inte nödvändigtvis den rakaste vägen. Då gällde det att följa flyktingens spår. Däremot kan man vara säker om, att detta var fallet, när det bar tillbaka till Mora.
(Även om upphovsmannen Anders Pers först hade föreslagit riktningen ”Mora till Sälen” i sin ursprungliga artikel skrev han sedan i VLT innan loppet att ”Sälen till Mora” var bra. Det hade varit en omstridd fråga, men kanske tog Anders Pers därmed udden av de som ivrigast förespråkade målets placering i Sälen.

>>>>> Här mågen I se och begrunda
de ting som i Dalarna stunda.
De mäktiga äro och stora;
att löpa från Sälen till Mora
till minne av försten av Vasar
som skidade där ibland masar.
Du ropare, uppstå på berget
och skrik, så det dånar i Sveriget,
och upphäv din stämma och ropa
så löparna kommer tillhopa:
Så töva nu icke och bida
men spännen på foten er skida
och knyten om pjäxorna banden
och fatten er stav uti handen
och samlens från Gagnef och Järna
och Leksand och Rättvik och Särna
och Björbo och Venjan och Floda
och Nås och från Pungmakarboda
och kommen från sunnan och nordan
till detta förslagets fullbordan.
I fån ej som pris någon krona
och ej fån på tronen I trona,
men I fån med hedern er trösta,
att I haven åkt som kung Gösta.
(Kåsören ”Den blyge” rimmade i Dagens Nyheter inför det första Vasaloppet redan den 8 mars 1922.)

>>>>> Vasaloppet kan aldrig bli ett alla skidlöpares lopp som Holmenkollrendet, därtill är det alltför ansträngande.
(Sven Lindhagen, Idrottsbladets skidreporter, var tveksam den 10 mars 1922.)

>>>>> 9 mil – så långt hade inte förekommit på en spårad tävling sedan Nordiska Spelen 1913, då Haldo Hansson vann.
(Sven Lindhagen i boken Från Pava-Lasse till Mora-Nisse. 3 mil och 6 mil var de vanligaste distanserna vid denna tid, till exempel på SM.)

>>>>> Varför i Herrans namn har ingen hittat på det här förut?
(Frågan som alla människor frågade sig själva och varandra dagarna före det första Vasaloppet.)

>>>>> Min personliga åsikt är sålunda, att tävlingen bleve ur flera synpunkter betydligt mera tilltalande, om den uppdelades på två man. Gustaf Wasas efterspanare vore ju också enligt historien två – låt vara att de troligen följdes åt hela tiden.
(Erik Geete från Särna var Per Erik Hedlunds skidledare och var en av dem som hade åsikter om formerna för Vasaloppets genomförande. Sträckan Mora–Sälen borde enligt honom åkas av två man som ”med obligatorisk avlösning” i Evertsberg. Stafettvasan kom dock till först år 2003…)

>>>>> Jag och skidförbundets styrelse med mig glädja oss oerhört åt den framgång, som synes följa Morakamraterna och det intresse över hela landet, som kommer dem till del. Det gläder oss också uppriktigt, att de synas gå i land med de vidlyftiga anordningarna, utan extra hjälp. Det är ett lyckligt förhållande, att initiativ och handlingskraft finnas ute i landet. Mycket har gjorts från Stockholm för skididrotten, och mycket kommer väl än att göras därifrån, skola vi hoppas, men det hindrar väl icke, att man hälsar en decentralisation av detta slaget med största tillfredsställelse. Jag önskar Morakamraterna ett hjärtligt lycka till.
(Baron Sven Hermelin, Svenska skidförbundets ordförande åren 1915–1922, uttalade sig i DN den 15 mars 1922, det vill säga fyra dagar före loppet. Nu insåg allt fler att loppet skulle bli en riksangelägenhet, med stor anslutning och förnämliga priser. Både landsorts- och storstadspressen ägnade förberedelserna för den förestående tävlingen stor uppmärksamhet.)

>>>>> Söndagens tävling blir den förnämsta, som någonsin avhållits i Sverige. Morakamraterna hava detta faktum för ögonen under dessa arbetsamma dagar och ha föresatt sig, att så långt som det står i deras förmåga visa sig värdiga den stora uppgiften. De hoppas, att dagen skall bli en högtidsdag, inte endast för Mora med omnejd, utan för hela landet.
(Förspelet till Vasaloppet, skrivet av signaturen V.E. tre dagar före det första Vasaloppet.)

>>>>> Ledsamt nog för Vasa-loppet
våren alltför tidigt kom,
men man leva får på hoppet
att ännu det ska slå om.

Vänta vårvind, vårsol dölj dig,
Bore, låt det ej bli tö,
Dalaängd ånyo hölj dig
uti skrud av frusen snö.

Ännu en smula hopp om
bruk för skidorna och stav
och att detta stolta lopp om-
sider likväl ska bli av.
(Införd dikt i Mora Tidning 17 mars 1922, och i Dagens Nyheter dagen därpå. I Sälen var det sedan fem minusgrader och 75 centimeter snö när loppet startade den 19 mars.)

>>>>> Ett kaos av svängande armar, ben och stavar, en kolonn som hastigt tänjer ut sig och försvinner, följd i hälarna av hästar med bagageträngen – löparnas avlagda kläder som de skola återfinna i Mora – motorcyklar, sparkstöttingar och amatörer på skidor, som tänka ränna med, åtminstone första biten. Överallt är folket uppe och bygden i fest, här är en idrott som enar alla dalamän, från bondeförbundare till bolsjeviker.
(DN:s Mac Nyblom bevittnade starten av det första Vasaloppet 1922. 119 startade och 117 skulle fullfölja premiärloppet.)

>>>>> Aptiten var god och vi försäkra att pannkakorna försvann som smör för solsken.
(Ur Grafisk Filmindustris stumfilmsreportage, vid en kontroll, från det första loppet. Redan dagen efter loppet hade filmen premiär och visades på Svensk Filmindustris biograf Regina på Drottninggatan i Stockholm. Under veckan visades den på flera biografer i Stockholm och ”hälsades med välförtjänta applåder” och berömdes för ”utmärkta bilder”. Se länkar till filmklippen här nedan på sidan.)

>>>>> Vill du hänga lagerkransen om den som vinner?
(Plötsligt ställdes frågan av en ledare i IFK Mora, strax innan den första Vasaloppssegraren skulle komma in på upploppet, söndag den 19 mars 1922. ”Ja visst vill jag det”, svarade unga okända Therese Eliasson, för dagen uppklädd i vacker moradräkt. Therese gjorde succé. Där föddes kranskullan – av en slump!)

>>>>> Jag får väl slänga kransen om den ene och mig själv om den andre.
(Vad den första kranskullan, Therese Eliasson, lär ha svarat på frågan om vad hon skulle göra om det skulle komma två åkare samtidigt in mot mål.)

>>>>> Jag blev inte tagen för min skönhets skull, utan för mina stadiga ben. ”Du står så stadigt på jorden så ta kransen och häng den om halsen på den som kommer först” sa de till mig.
(Therese Eliasson, världens första kranskulla i Vasaloppet 1922. Blomsterhandlaren Otto Lindqvist hade gjort kransen av blad från lagerträden han hade.)

>>>>> Det var väldigt roligt att åka in i Mora där alla hejade så på mig. Men jag känner mig lite olycklig för att jag i hastigheten nog knuffade till en dam som kom fram och kastade en lagerkrans över mig. Visste inte om den ceremonien, hade ju inte räknat med att vara först…
(IFK Norsjös Ernst Alm blev 1922 Vasaloppets allra förste segrare, på tiden 7.32,49, trots att han i Evertsberg bara låg på 20:e plats och var 10 minuter efter täten.)

>>>>> Det var förstås den längsta bana jag åkt och naturligtvis var den krävande, men samtidigt måste jag säga att ingen tävling varit så trevlig.
(Ernst Alm efter målgången. Det längsta han åkt tidigare var sex mil, så han var lite orolig inför det långa Vasaloppet. När han nådde målet var den första reaktionen lättnad; att det var över och att han hade klarat det.)

>>>>> När han gått över mållinjen sletos skidorna av honom så att bindningarna röko all världens väg och så flög lille Alm i luften, uppkastad av starka och villiga armar, och att han kom ned igen så han kunde fotograferas och filmas var sannerligen mindre hans egen eller Morabefolkningens förtjänst än tyngd- och tröghetslagarnas.
(Dagens Nyheters sportchef David ”Mr Jones” Jonason.)

>>>>> Därtill samlas människorna i samhällen och leva under ökade bekvämligheter, som sätta släktets spänstighet och styrka i fara. Allt flera bli främlingar för de stora vidderna, för de marker, som dock alltjämt framalstra den skog och det bete, som dock är ett villkor för vår utkomst och vårt välstånd. Denna fara för veklighet, för svaghet och urartning har framkallat ropet på idrotten, som en medveten strävan att bibehålla och öka släktets styrka och spänstighet.
(Anders Pers tal vid Vasastatyn i Mora, efter det första Vasaloppet, på kvällen den 19 mars 1922 inför cirka 8.000 personer! Talaren berörde dessförinnan de nya fortskaffningsmedel, som den materiella utvecklingen medfört och som gjort skidan mindre behövlig.)

>>>>> Vi sov inte mycket om nätterna före för vi trodde aldrig att vi skulle klara den här situationen, vi trodde inte att det skulle gå i lås. Löparna trodde inte att de skulle orka fram och vi trodde inte att vi skulle orka organisationen i sin helhet. Jag minns att jag stod uppe vid klockstapeln när Ernst Alm kom, så ja, jag drog en så djup suck av lättnad över att en åtminstone hade kommit i mål.
(Helmer Landeck, en av dem som ingick i organisationskommittén 1922, mindes långt senare, 1958, våndan inför det första loppet.)

>>>>> ”En bättre arrangerad tävling har aldrig funnits”, sa Joel Eng på söndagskvällen. Ett omdöme vari samtliga löpare enhälligt instämde.
(Ur en tidningsartikel 1922. Joel Eng, norrlänning som tävlade för Djurgårdens IF, var den som hade startnummer 1 i det första Vasaloppet. Han slutade på tionde plats.)

>>>>> Så har det stolta Gustaf Vasa-loppet förts i land under former värdiga landets historia.
(DN:s ”Mr Jones” skriver dagen efter premiärloppet.)

>>>>> Jag kommer ihåg att jag i den här första tävlingen började tycka illa om Vasaloppet och det var en känsla som aldrig försvann. Inte ens när jag vann något år senare. Men jag var i den situationen att jag måste starta. Alla häruppe förväntade sig det av mej. Och de väntade också att jag skulle vinna. Det var en djävla tid.
(Per Erik ”Särna” Hedlund, olympisk mästare 1928, var Dalarnas största hopp i under Vasaloppets sju första år. Men han berättade långt senare att han kände av pressen…)

>>>>> Torde bli svårt upprepa tävlingen. I vanliga fall går hästar i skogen för timmerkörning, vilken i år ligger nere. När hästarna är upptagna i skogen blir det säkert svårt att ordna skjuts från Limedsforsen till Sälen.
(Idrottsbladet, vars utsände hette Sven Lindhagen. Från järnvägsstationen i Limedsforsen hade nämligen hästdragna slädar på fredagen transporterat åkarna till Sälen. Men redan 1925 var det bilfärd som gällde…)

>>>>> Priserna garanterade i sitt överflöd och överdåd Vasaloppets framtid.
(Sven Lindhagen mindes senare det första Vasaloppet, då en prissamling värderad till 11.000 kronor delades ut – hopskrapad på 12 dagar! Det motsvarar i 2021 års penningvärde 295.000 kronor. Merparten var dock vandringspriser. Ettan fick en guldmedalj, tvåan–tian silvermedaljer och övriga 107 deltagare som tog sig i mål erhöll bronsmedaljer.)

>>>>> Den stora svenska skidtävlingen Vasaloppet på 9 mil lång bana vanns överlägset av Gustav Vasa på utmärkt tid.
(Tidningen New York Herald om första loppet 1922…)

>>>>> Länge har jag haft en tanke på att en täflingslöpning mellan punkterna Sälen–Mora skulle vara en stor och vacker sak, ett mandomsprof i anslutning till ett historiskt minne. Emellertid har jag ej varit idrottsman, aldrig haft beröring med idrottskretsar, och det kunde ej falla mig in att jag skulle taga initiativ i saken.
(Anders Pers skrev om Vasaloppets tillkomst i Centralföreningen för idrottens främjandes Årsbok 1922, lite förvånad över att han blivit loppets initiativtagare. Han var dock även riksdagsman och hade under vintern varit med i en statlig idrottsutredning och därför även deltagit i en skidkurs för lärare i Ludvika i början av januari 1922. Intrycken från kursen ledde till att han sedan skrev artikeln i VLT som satte igång det hela. Han hade dessutom under 1921 skrivit en serie artiklar om Gustav Vasa i samband med 400-årsminnet av Gustav Vasas äventyr i Dalarna. Allting hänger ihop…)

>>>>> När Morasonen, redaktör Anders Pers i Västerås, till offentligheten framförde tanken på att man genom ett skidlopp mellan Sälen och Mora skulle hugfästa minnet av händelserna vintern 1520–1521, då de två Moraskidåkarna Lars och Engelbrekt hämtade den flyende Gustav Vasa åter, möttes den med en sådan entusiasm från alla håll, att man förstod att förslagsställaren träffat strängar som inte var svårt att sätta i dallring.
(Robert Norén.)

>>>>> Ja, sedan vet hela landet hur det gick. Jag hade tänkt mig att det skulle resoneras och tvistas, som det är vanligt med allt här i landet, och att loppet skulle kunna gå af stapeln tidigast under nästa vinter. Det blef emellertid annat af. Mora-kamraterna togo upp saken med frejdigt mod och hela landet fattade galoppen, så att loppet blev en utomordentligt lyckad tillställning och har utsikt att bli ett varaktigt inslag i vårt nationella idrottslif. Min andel i att det blef så, är mycket ringa. Det är Mora-kamraterna som gjorde loppet, det första så lyckade. De hade genast klart för sig, att det var utförbart och att det skulle gå: de buro dagens tunga och de visade sig ha den rätta ambitionen i fråga om en stor sak, så som man gärna tänker sig att morakarlarna hade det för 400 år sedan.
(Anders Pers förvånades i Årsbok 1922 över att det gick så fort att anordna Vasaloppet.)

Källor: Bland annat DN:s nyhetsarkiv och olika böcker och skrifter om Vasaloppet. Uppdaterad 2021-03-30. Sammanställt av Lars Ingels.

***

Filmtajm!
Se Svensk Filmindustris stumfilmsbilder från det första Vasaloppet 1922 på Vasaloppet.TV med Sven ”Plex” Peterssons kommentarer (2 min 16 sek)
SE KLIPPET PÅ VASALOPPET.TV >

Se Svensk Filmindustris stumfilmsbilder från det första Vasaloppet 1922 på SVT Play (3 min 45 sek)
Segraren Ernst Alm har nummer 114. Mannen som hissas på slutet med nummer 37 är Strål Lars Eriksson från IFK Mora, som länge låg tvåa i loppet men som slutade som åtta i mål.
SE KLIPPET PÅ SVT PLAY >

Se stumfilmsbilderna i Filmarkivet (5 min 15 sek)
SE KLIPPET UR VECKOREVYN 14/3–21/3 1922 I FILMARKIVET >

***


***

Artikeln i Dagens Nyheter lördag 11 februari 1922 fanns på sportsidan under Nordiska Spelens dagsprogram: